Annas röst

Jag heter Anna Lucia, men alla kallar mig Anna. Hur gammal jag är? Jag är 90 år ung.

Jag bor där jag föddes: i Reggio Emilia. Jag hade en fin barndom, även om kriget ständigt finns närvarande i mina minnen från den. Min mamma var tvungen att baka bröd varje dag, eftersom vakterna brukade hämta vetet efter tröskningen och bara lämnade ett par uns åt var och en av oss. Därför var vi tvungna att vara oerhört noga med att inte låta något gå till spillo. Det var år då överflöd var otänkbart, men vi svalt aldrig.

I mina minnen stod min mamma Olga, som vi alla kallade Stella, ofta i köket och gjorde tagliatelle, cappelletti ... Jag minns hur hon knådade degen och lärde mig att kavla ut den. Bordet var för högt för en tio och ett halvt år gammal flicka, så jag fick klättra upp på en pall varje gång. Hon brukade diska, medan min bror fick torka disken. Eftersom jag var yngst fick jag ta hand om besticken och allt som inte kunde gå sönder. För många år sedan, den natt då Sankta Lucia fyller barnens strumpor med sötsaker och godis, hade jag ingen lust att hjälpa till. Och jag ville inte heller lyssna på mammas varningar: ”Sankta Lucia ser dig, ska du veta!” Nästa morgon vaknade jag före Luigi och sprang till strumpan som jag hade hängt fram åt Sankta Lucia kvällen innan. Men till min stora förvåning var den tom. Eftersom min brors strumpa hade samma färg och var av samma tyg bestämde jag mig för att byta plats på dem medan alla fortfarande sov. Men jag märkte inte att Luigis strumpa var mycket längre än min! Jag blev påkommen direkt, men fick inget straff för det. Vi delade på godiset som min bror hade fått. Luigi var förstås inte glad över det.

När åren gick och jag fick egna barn var det tradition att dagen före luciadagen göra fyllningen till de tortelli som vi brukade laga till jul. Vi kokade kastanjerna och gjorde sylten, som vi tillsatte rivet citronskal, sultanrussin, choklad och senare även kaffe i. Kastrullen var så stor att den inte ens fick plats i kylskåpet, så vi ställde den på balkongen för att svalna. När mina döttrar var ensamma gick de ut i kylan med sina skedar för att stjäla åt sig lite. De trodde att jag aldrig skulle märka något, men jag visste alltid. Det var också därför jag brukade göra så mycket.

Vi har många familjerecept, som pasta rasa som görs en dag i förväg, och ”tagliatelletårta”, som min dotter kallar ”smörkoncentrat”. Min mormor älskade zuppa di pane, en soppa gjord på gammalt bröd. När jag var liten brukade jag höra henne säga till min mamma: ”Stella, laga inget åt mig. Jag gör panèda åt mig själv.” Då sprang jag uppför trappan, för jag visste att det alltid fanns lite åt mig också. Bland alla vår familjs traditionella rätter finns det en som säger särskilt mycket om oss. Det är min mammas recept på friterade gnocco-degknyten fyllda med mangold från trädgården. Varför friterade? För att alla vet att friterad mat smakar mycket bättre. Hon brukade kalla den här rätten erbazzoncini, och det finns inte en enda människa i världen som inte tycker om den.

Mina döttrar lagar dem fortfarande åt sina barn, för att föra familjerecept vidare är som att vandra längs minnenas stig och bevara våra mödrars ord så att vi aldrig glömmer dem. Därför bestämde jag mig för några jular sedan för att skriva ner recepten och ge dem till mina barnbarn i present. Och på kortet skrev jag:

Om din smak aldrig förändras vill jag att du ska ha mina recept.
Lycka till i köket.
Med kärlek,
Mormor Anna

Annas recept: erbazzoncini fritti (friterade erbazzoncini)

Ingredienser

Till gnocco-degen
1 kg mjöl
4 teskedar salt
5-6 matskedar olivolja
½ liter mjölk

Till erbazzoncini
1 kg mangold eller spenat
3-4 matskedar olivolja
150 g Parmigiano Reggiano
Hackad persilja och vitlök
Salt

Gör så här

Till gnocco-degen
Knåda ihop alla ingredienser och låt vila i en timme.

Till erbazzoncini
Bryn mangolden och spenaten hastigt och finhacka dem tillsammans. Stek dem i en panna med olja i 10 minuter. Ta av från värmen, tillsätt persiljan och osten och smaka av med salt.
Gör tortelli av degen, som inte får vara för tunn. Förslut dem ordentligt runt om och nyp ihop dem i mitten. Fritera några erbazzoncini åt gången i rikligt med olja.

Medverkande:
Text av Carlotta Fiore
Foto av Diego Rosselli